Vilken bortrövning jag vad med om igår! Det var något som man skulle kunna vänja sig vid! Vi åkte till hälsokällaren och fick fotbehandling, handpeeling, ansiktsbehandling och makeup:) Det är verkligen lyx och så underbart skönt! Gick och sniffade på mig själv trots att jag tyckte att det var en aning perverst...men det var det värt! Burken ovan ser inte mycket ut för världen men det är det skönaste scruben jag varit med om, gjord på getmjölk, socker och någon frukt.... Som en babyrumpa blev man överallt :)
Använder dagen åt att titta på skit-tv och dricka smoothie i soffan :) Så skönt!!:) Det gäller att prioritera! Belöningen för att ha gjort klart analysen som ska vara inne på fredag :)
Det är lätt att bedöma andra. Att ge dem en analys. Det är inte lika lätt att få en bedömning ifrån någon annan. Inte heller lika lätt att analysera sig själv rättvist. Varför är vi så generösa emot de vi känner? Och ofta elaka och hårda mot dem vi inte känner? Och direkt orättvisa emot oss själva. Varför är det så svårt att se sig själv ovanifrån och bedöma hur det egentligen är. Hur man själv spelar rollen i sitt eget liv. Hur man behandlar sig själv på ett sätt som inte sårar en själv. Det är lätt att man blir ledsen och besviken över hur situationer är. Där man blir ledsen att ingen ser eller hör. I situationer där den enda som kan skapa någon förändring är en själv. Den personen som man helst inte frågar uppriktigt. Det är så lätt att bara följa med strömmen. Så lätt att lyssna på vad folk omkring en tycker. För folk är väldigt bra på att tycka om saker. Och ibland kan detta göra mer skada en nytta. Tyvärr. Det är så svårt att spela korten rätt i sitt eget liv trots att det bara är jag som ska tycka och egentligen ingen annan. Det är bara jag som ska bedöma situationen i mitt eget liv. Men varför är det så mycket svårare när jag har så lätt att bedöma andra? Varför förvänta jag känslor hos mig själv efter vad jag tror att andra tror att jag känner? Varför bryr jag mig om hur andra uppfattar det som pågår i min värld, egentligen? Varför förväntar jag uppror när det enda som det rör är mig? Det är lätt att vara klok i andras tankar, men i ens egna är det lättare att trassla in sig!
Idag har jag släppt ut tanten i mig och hon spinner som en liten katt! Min tant-vän berättade att man kunde fynda stickor och garn tokbilligt! Var ju vara tvungen att slå till! Så nu har tant-fingrarna något att sysselsätta sig med :) - vi får se vad det blir :)
Den senaste veckan har jag gått och reflekterat över bagage. Inte bagage som om vad man ska ha med sig när man ska ut och resa. Nej, bagage i form av erfarhenter, tidigare upplevelse, minnen osv. Det började med att jag och pappa diskuterade ett sommarprat som han haft lyssnat på, jag har själv inte hört det, men det gick ut på att man hela tiden går runtomkring med ett bagage som man inte hela tiden kan packa upp. De allra allra flesta har någon gång varit med om något riktigt jobbigt, något som förändrat deras livssituation. Något som påverkar de så mycket att de aldrig kommer att bli den personen som de var tidigare. Jag tror att det är viktigt att tänka att detta bagaget bara är en del av dig, och inte hela dig.
Det är en del av ditt förflutna - men det behöver inte vara hela din framtid.Det känns ibland som att folk lever kvar lite väl mycket i sitt bagage och låter det styra för mycket och påverka nuet. Man kan inte låta ett bagage tar över. Man kan inte skylla på det. Ibland får man helt enkelt välja att sätta ner sitt bagage i dörren när man går in i ett rum och låta det står där tills man kan gå hem igen. Man får hantera situationen som den är. Är ni med mig? Tänk om alla männiksor alltid skulle ta med sig sitt bagage och packa upp det - förstår ni vilket röra det blir. Man måste kunna lära sig att se omkring ens förflutna.
Jag såg ett tv-program på tv3 om att Livet blir bättre med Patrik Sjöberg. Han pratar om sitt bagage som innehåller att han blev utnyttjad av hans tränare sexuellt. Det bagaget leker man inte med. Han hjälper nu andra killar att överhuvud taget våga lätta trycket på sina bagage för att släppa in lite syra och vädra! Han pratar även om att man inte får lägga skulden på sig själv. Man får inte bli ett offer.
Man får inte sätta på sig en offer-kofta som tynger ner ens axlar. Dock är det sjukt lätt att anklaga sig själv och inte tycka att man är vatten värd... Prata om det, bearbeta det, men slit sedan av dig den sticksiga saken! Dra på dig ett par mysbrallor istället. Som jag sa; Det är en del av ditt förflutna - men det behöver inte vara hela din framtid!
En klok människa sa något annat bra en gång; - För varje minut du njuter av ditt liv - blir det en käftsmäll för den som en gång gjorde det tungt.
Det är en del av ditt förflutna - men det behöver inte vara hela din framtid
Efter att ha gått omkring hela lördagen och varit sugen på att baka kanelbullar (det har aldrig hänt förut) så tog jag tag i det på söndag! Himmel vilket tid det tar! De ska ju jäsa i en evighet! Dessutom är de sockervänliga om jag skulle få för mig att smaka :)
Bulldoften måste ha spridit sig i luften för vips var hela köket fullt av bullätande fikagäster!
Efter bullbaket kliade det i fingrarna ytterliggare! Så då pysslade jag ihop en kommande födelsedagspresent...! (Hoppas inte hon tittar in här :P)
Solen ville även visa sig! Vilket alltid är lika välkommnande!
På kvällen lyfte jag och D ut sängen i vardagsrummet! Shit så underbart skönt att ligga där helt förslappad och bara zappa och när man blir trött behöver man inte ens lyfta kroppen och gå in i sängen! Loveli!
Det har diskuterats tusen och åter tusen gånger om att tjejer har komplex för sitt utseende, om size 0, om fejkade modellkroppar och you name it. Vi har alla läst det. Hört talas om det. Och reflekterat över det. Trots att det är så fel, så känner det ändå lite passé.
Det känns som att hela internet (bloggar!) svämmar över med budskap om att man ska älska sig själv och att man är fin som man är och att man ska tänka positiva tankar osv. Och visst det är väl jättebra att det är så. Men det är just de som skriver det. Unga tjejer. Unga tjejer med stor och populär blogg. Unga tjejer med en stor och populär blogg som kan leva på att enbart skriva en blogg. Unga tjejer med en stor och populär blogg som kan leva på att enbart skriva en blogg och som är 20-år någonting och kommit längre i karriären än vad många gör under en hel livstid. Det är just det som är grejen. Istället för att hela tiden omringas av budskap om att man ska banta så omringas man om dessa mirakeltjejer. Tjejer som började som så många andra hoppfulla tjejer någon gång har gjort. Satt sig ner och starta en blogg och skriva om sitt vardagsliv. Det är så få som verkligen lyckas, men det är just de som lyckas som man läser om hela tiden. Detta tycker jag ge en skev uppfattning. Det ger en lätt en väldig prestationsångest. Många av dessa tjejerna är runtomkring min ålder. 20-nånting. Och de har redan gjort karriär. De har redan tjänat hur mycket pengar som helst. De har redan gjort hur många roliga jobb som helst. & visst det är inget fel i det. Men helt plötsligt kan det få 20-åringar att känna sig gamla. Som att man stampar på samma ställe i livet och inte kommer någonstans, när man hela tiden läser om mirakeltjejerna som har ett CV som inte är av denna värld. Om tjejer som aldrig behöver sitta i skolbänken, om tjejer som aldrig behöver hänga på arbetsförmedlingen. Det känns som att ett nytt ideal att nojja sig över har bildat. Man kan kalla det karriärista-kravet. Att lyckas med så mycket som möjligt, utan att det ser ut som att man gör någonting – utåt sett. Jag blir irriterad att jag låter mig påverkas, att jag låter mig själv känna mig stressad över att jag inte gjort någonting. Över att jag inte är mitt egna företag och att jag tjänar massa pengar bara på mitt namn. Jag kommer aldrig att göra det. Det är bara att inse. Jag kommer inte ha den karriären som de har. Men eftersom jag läser om så många tjejer varje dag som har det, så blir det ända på något sätt normalt i min hjärna att man ska ha gjort så himla mycket trots att man är så ung. För jag är ju det. Jag är ju bara 21 år. För tre år sedan gick jag i gymnasiet. Det är ju ett under egentligen att jag överhuvudtaget har kunnat välja inriktigt på mitt liv så pass mycket så att jag kan lägga ner tid-kraft & pengar till att studera inom det. Hur skulle jag då hunnit med att ha en karriär så som mirakeltjejerna har?
Jag är verkligen imponerad över att det gå att lyckas så mycket som det gör bara genom att blogga. Och jag är ju på ett sätt så avundsjuk!! Men jag kan inte låta bli att tänka, att om man har lyckats så bra i livet inom yrkeslivet. Vilken del av livets delar har då fått lida? Man kan ju omöjligt hunnit med alla!? Är det vännerna? Är det familjen? Är det kärleken? Är det sitt eget välbefinnande? Inget av de kan man ju köpa för pengar, eller få tillbaka om man gått miste om något. Är det verkligen värt att förlora något så betydelsefullt för en karriär?
Ibland älskar jag verkligen landet - och nej jag trodde inte heller att jag någonsin skulle säga så för lite mer än ett år sedan, men man blir så avslappnad och lugn och stressa inte upp sig vilket jag gör väldigt lätt när det är tenta tider..!
Men det gör ju inte direkt ont att vara ute och gå i den här miljön!
Märks att det är tenta på ingång snart... Dagarna är så enformiga! Det är som att man lever efter skalmans mat&sov-klocka fast lägg till plugg där emellan... Det är det jag gör.... Träna med! Till och med roligt att gå och träna! Vet dock inte om det är passen eller för att man får en paus?! :)
